Tisdag igen och ännu en gång sitter jag här i mitt kök när barnen somnat för sin första natt hos mig. Känner så himla mycket och samtidigt absolut ingenting. Så rörigt och samtidigt helt avstängt. Det är lite som jag skrev till en vän igår som precis separerat, att leva varannan-veckaliv är som att ständigt vara jetlaggad. Precis när du börjat landa i ett liv ska det andra ta vid och vice versa. Det ständigt usla samvetet över att njuta hejvilt av att få sova hela nätter, gå på stan utan barn och bara tänka på sig själv en vecka och det eviga saknandet efter min kärlek när jag är med barnen. De två liven som på så många sätt är mina men som på lika många sätt inte riktigt går ihop. På sista tiden har jag mer än någonsin insett att jag måste försöka göra något mer av mitt liv. Mitt liv blev liksom mer MITT när jag separerade, det är ju ingen annan som är med i det varje dag. Jag har också sett fram emot att försöka få bli mer självständig, få känna att jag faktiskt klarar mig själv, innan jag kanske flyttar ihop med Olle någon gång i framtiden. Har drömt om ett litet hus på landet där barnen och jag kan bo, där jag kan öppna dörren och släppa ut Åke, utan att vara livrädd för att han ska bli överkörd. Jag har sett fram emot ett liv som är kul även när jag har barnen. Nu är det tyvärr så att vi är begränsade av att bo i en lägenhet när situationen med Åke ser ut som den gör. Många andra faktorer spelar också in, som jag inte riktigt är så sugen på att skriva om just för Åkes skull. Det är helt enkelt inte ultimat, det liv vi lever tillsammans varannan vecka. Samtidigt står jag här, helt nollad. Inget kapital, ingen plats i någon bostadsmarknad och ingenstans att ta vägen. Kan ibland bara rasa ner i mörkret när jag tänker på det, att jag inte kommer att ta mig någonstans utan en man som ska hjälpa mig. Jag har inte råd, inte möjlighet, att köpa ett hus själv. Samtidigt tänker jag då på den här enskilda firman som jag skrev om i förra inlägget (för hundra år sedan, sorry), att lite extra inkomst här och där kanske skulle kunna hjälpa mig att bli mer självständig. Att det kanske är där jag ska våga börja, och kanske på sikt få tillbaka någon sorts självkänsla, en känsla av att jag faktiskt kan klara mig själv. Mitt i alla mina känslorus satt jag igår och scrollade igenom min telefons anteckningar. Där, bland listor med bebisnamn, handlingslistor, bankkoder, kulörkoder och annat, stod en kort mening på fyra ord. Den lilla meningen säger så mycket om hur mitt liv tyvärr känts de sista åren, kanske ända sedan jag skrev den. Gry var bara en liten bebis, Åke var två och allt var egentligen frid och fröjd. Men den anteckningen ville ut och fastän jag idag inte riktigt minns när eller varför den hamnade just där, så är den så talande för hur jag känt mig sedan dess. Den är också väldigt långt ifrån hur jag känner mig nu, för det här året hittills har gett mig mer känslor åt alla jäkla håll än något år gjort på LÄNGE. Jag är lycklig, jag är rädd, jag är orolig, jag är förvirrad, jag är trött, jag har sån sjuk energi, jag är så jävlajävlajävlajävla kär, jag är aldrig någonsin ensam, jag klarar allt jag tar mig för, jag är LIVRÄDD, jag är stark, jag är svag. Och jag tänker att bara genom att tänka allt det här, att liksom kunna backa några steg och se på sitt liv så, innebär att jag och den där tre år gamla meningen inte längre hör ihop. Jag har gjort saker sedan dess för att komma någonstans. Just nu vet jag faktiskt inte vart men jag vet att jag är på väg. Ja, herregud vad livet tar en på långa omvägar i detta jetlaggade liv! Hade aldrig någonsin trott att det var här jag skulle vara just nu men vet ni? Jag är lycklig. Och det borde jag verkligen få vara.
