På söndag är det så november igen. Månaden smygstartar (imorgon) med en dag då man ska tänka på alla döda och för mig har typ alla också dött i i november. Det är så sjukt att tänka att det snart är sju år sedan mina små tvillingar föddes, alldeles stilla. Att de med sina 27 centimeter bara låg där och inte fick leva. Att jag gick sönder totalt och inte blev hel igen förrän efter flera år. Det är också så märkligt att min pappa varit borta i 23 år i november. Han som aldrig fick bli mer än 43 år. November är verkligen ett svin. Förutom att alla dör är vädret också extremt fult. Samtidigt är det också den månad när jag gick på min allra första dejt med Olle. Min allra första dejt på ÅR. Så nervöst allt var och så skakig jag var ute i världen. Och så trygg och varm jag har fått vara under det år som gått. Kanske har min Olle fått novembers grå iskyla att tina och kanske kommer november för mig i fortsättningen bestå av kärlek och minnen som jag lever med och gör mig till den jag är. Det jag vet är i alla fall att livet sannerligen bjuder på överraskningar! För sju år sedan hade jag aldrig någonsin kunnat lista ut att mitt skulle se ut så här. Med det sagt, november kan få komma nu. Jag är redo.
