Tisdag igen och dags för barnvecka. Denna gång har jag längtat så sanslöst intensivt efter dem men jag vänjer mig liksom aldrig vid att när de kommer innebär det också att mitt liv med Olle "försvinner". Mitt vuxna livsstöd är inte här nu på kvällarna när barnen somnat. Ingen att krama eller se serier med. Samtidigt ekar det tomt utan barnen ibland de veckor Olle och jag har själva också. Hur går det ens ihop? Ska det ens gå ihop, ett sånt här liv? Jag försöker fokusera på att jag har en sån jävla tur som får ha två helt fantastiska liv med folk jag älskar. Sedan drömmer jag självklart om att de två liven en vacker dag ska få flätas ihop men just idag, en vardaglig tisdag i september, är det inte ihopflätad. Det är snarare som två helt separata tofsar. Och jag försöker knuffa bort hjärnspökena i mig som försöker få mig att känna hjärtesorg, som att varje tisdag vi skiljs åt är som en liten separation, samtidigt som jag försöker skaka bort det faktum att jag kommer missa halva mina barns liv. Nu har jag i alla fall packat ihop mitt liv i påsar och väskor, som för tillfället står i hallen i min lägenhet, tillsammans med barnens påsar. Nu ska vi flytta in här igen en vecka och det enda jag vill göra är att gå och lägga mig i deras sängar och lukta dem i nacken. Det är inte lätt att vara förälder, varken ihop eller separerade. Nu har det gått ett år för oss och mycket börjar trots allt kännas lite smidigare, fastän livet ändå är konstant ambivalent. Vänjer man sig någonsin? Imorgon börjar Leif och jag basprogrammet för föräldrar vars barn nyligen fått diagnosen autism. Det har skjutits på pga Covid -19 men nu kör det igång i nya, anpassade lokaler. Ser mycket fram emot detta! Puss på er, ta hand om er!
