Jag vill så gärna vara som vanligt, öppen och skrika ut allt som händer i mitt liv just nu. Tyvärr kan jag inte det för tillfället, då jag på så många vis är mitt i det och inte hunnit sortera något alls. Men det är en del som pågår för mig nu som gör att jag inte riktigt är mig själv. Något väldigt märkligt och på många vis overkligt och på inget sätt kul. Kan säga att det varken har med familj eller jobb att göra, utan något annat. Någon har behandlat mig dåligt och på ett otroligt dumt vis. Det påverkar på många vis mitt skrivande här. Hatar att logga in och skriva som att ingenting pågår men samtidigt kan jag inte berätta om det. Plus att jag också ibland tvivlar på om jag ska berätta om det, av rädsla för att folk kommer tro att det är mitt fel, vilket jag också tror många gånger. Det kan väl inte vara så här annars, jag måste göra något fel? Eller är det så här för alla eller många men ingen säger något? När allt lagt sig lovar jag att berätta, kanske kan någon som känner som jag nu få känna sig mindre ensam då. I alla fall, när det är fullt i hjärnan och mycket är negativt, har i alla fall jag en tendens att se allt negativt. Tänker att inget kommer gå och att allt bara är mörkt. Har många gånger undrat om man helt enkelt är född ljus eller mörk och att det sedan följer en genom livet, eller om det är livet som bestämmer under dess gång hur mörkt allt ska bli. Och KAN man ändra på det? Kan jag, med hjälp av tankens styrka, ändra på mitt negativa tänkande? Kan jag, genom att direkt efter något negativt tänka på något positivt och sakta men säkert bygga nya tankebanor i hjärnan? Går det? Jag ska i alla fall försöka. För en sak är jag helt säker på, mörkret ska fan inte vinna, hur mycket det än ger sig på en. Jag ska inte sitta tyst och låta folk springa över mig och få mig att känna mig liten. När det här är över ska jag försöka komma starkare ut på andra sidan. Hörrni, ta hand om er! Jag ska strax lägga mig mellan barnen, som kom idag och direkt får mig att känna mig ljusare och mjukare.
