Under några år levde jag ett (härligare) liv utan ett Facebook-konto men av olika anledningar skaffade jag nyligen ett nytt. Det är med skräckblandad förtjusning jag scrollar genom dagens aktiviteter, för det är verkligen inte ett vidare trevligt ställe. Gång på gång visar personer sina sanna(?) jag genom att dela texter, som både osar kvinno- och människohat. Gång på gång börjar jag tappa hoppet och känna att jag snart inte vet vem någon är längre. Idag hade flera av mina "vänner" delat en text som jag kommer publicera här nedan och som jag visade för Leif innan han åkte till jobbet. Under förmiddagen gick vi båda två på var sitt håll och tänkte på detta och resultatet blev denna text. Mathias Nilsson lyssnade sporadiskt på P3 i måndags. Han tyckte inte om det han hörde och kände sig manad att reagera. Som många andra i sin generation som upptäckt glädjen med sociala medier vid mogen ålder skrev han ett inlägg på Facebook. I inlägget förklarade Mathias raljant att han tyckte det var kränkande att hudfärgen på plåster diskuterades i radio. Mathias menar att det finns större problem i vår värld än färgen på plåster. Nu vill jag att vi transporterar oss till Mathias och hans dator i måndags. Vi tänker oss att vi osynliga står bakom ryggen på Mathias klockan 15:13 medan han fortfarande läser igenom inlägget för att se att inget blev tokigt. Han för, nöjd med sig själv och sin putslustighet, den lilla vita pilen till den blå rutan som det står ”Skicka” på… ”KLICK”. Det som händer efter detta är lätt att förutsäga. Mathias vänner ser hans inlägg och många fnissar säkert för sig själva. En del kommenterar uppmuntrande och andra delar vidare och ryggdunkar den skojige mannen. Någon kanske tycker att inlägget är olämpligt, men denna person är i klar minoritet. I snabb takt sprids inlägget till fler och fler. Mathias hyllas för sin fyndighet, men nu börjar också obehagliga kommentarer dyka upp. Efter ett tag är det rent rasistiska åsikter som uttrycks i samband med att inlägget cirkulerar allt mer. Vems är ansvaret nu? Mathias har skapat en magnet. På magneten fastnar en hel del skit i form av hat och främlingsfientlighet. Genom att göra sig lustig på bekostnad av Sveriges radio har Mathias, sannolikt omedvetet, slagit ett slag för att ytterligare normalisera slentrianrasismen och journalistikföraktet som finns i vårt samhälle. Vi måste börja förstå att våra handlingar på nätet har konsekvenser! På vilket sätt tar Mathias och andra vita män skada av att plåster kommer att tillverkas i fler färger än de som bäst överensstämmer med vitas hudfärg? Är det jobbigt för honom att föreställa sig att någon kan känna sig utesluten för att plåster tillverkas med vithet som norm? Plåster kommer sannolikt att tillverkas i olika färger ändå. Jag skulle önska att jag kunde gå tillbaka till Mathias vid datorn i måndags. Jag vill ta muspekaren, hålla ner knappen och dra den över texten på skärmen. Jag vill trycka på delete och skriva något positivt i stället, för det enda Mathias har lyckats åstadkomma med sitt inlägg är att ge mer plats på nätet till hat, hån och rasism. Den som gillat och delat inlägget är medskyldig och minst lika ansvarig. Jag vill att ni som delar texter som dessa, tar er tid att fundera på detta; Varför delar jag? Har jag läst allt ordentligt? Skriver jag under på varje ord? Vad åstadkommer jag med att dela texten? Vem kommer att läsa den och dela den vidare? Vad säger min handling om mig? Varför delar jag en text som är kränkande för mina medmänniskor? Ni som delar bidrar tillsammans till att göra internet till ett lite smutsigare och människofientligare ställe. I min värld är det ett betydligt större problem än att plåster tillverkas i olika färger.
