Jag var ju, som ni nog alla vet vid det här laget, ute i fredags. Det var superkul och skönt och jag har varit rätt stolt över mig själv i efterhand för att jag klarade det. Dagen innan festen skrev jag om att jag ändå kände ett dåligt samvete över att känna mig och betraktas som en dålig mamma för att jag "lämnar mitt barn", vilket så klart är helt idiotiskt eftersom Leif är 50% förälder också och ju var hemma med honom. HUR SOM. Alla jag träffade under kvällen var underbara men frågan jag fick oftast var: "Vart är Leif då?". Jag saknade också honom hela kvällen, det gör jag alltid när vi är ifrån varandra men jag kände liksom att det kanske var rätt logiskt vart han höll hus? Återigen, skulle folk fråga honom vart jag var om det var han som var ute på fest? Jag tror inte det, eftersom kvinnan/mamman alltid ska befinna sig med bebisen. Självklart förstår jag att alla som frågade inte menade det på något dumt sätt eller så men precis innan jag gick hem fick jag frågan igen av en person i medelåldern och då lät konversationen så här: Medelåldersperson: "Vart har du Leif då?" Jag: "Han är hemma med Åke." Medelåldersperson: "Vilken toffel!" Jag: ???????????????????????????????????!!!!!!!!!!!!!!! Först och främst, 90-talet ringde och ville ha ordet toffel tillbaka men också; VA?! Att kalla, i detta fallet, en man toffel, är ju att dels säga att mannen i fråga är en mes och dels att kvinnan i fråga tvingar mannen att vara barnvakt åt sitt eget barn. Typ. Jag tycker synd om personer som dessa, som betraktar män/föräldrar som tofflar (som sagt, ordet?!) för att man hellre vill vara med sin älskade bebis än på fest. OCH ÄNNU EN GÅNG: Skulle jag ha blivit kallad toffel om det var JAG som var hemma med Åke och Leif var på fest? Ärligt talat, tror ni det? Det är här jämställdheten inte alls på några som helst vägar är kommen. Hur resonerar ni kring detta? Min toffel.
