Nyss klippte jag gräsmattan i precis 48 minuter, sen stängde jag av maskinen och gick direkt in till datorn. Anledningen heter Zara Larsson. Jag lyssnade på hennes sommarprat och drabbades av så otroligt många känslor att jag under långa perioder stegade runt tomten med ögonen fulla av tårar. Nu har jag tänkt berätta något för er som jag knappt berättat för någon men har bestämt mig för att börja med nu. För tolv år sedan var jag 21 år gammal och bodde i Umeå där jag jobbade i en butik. Vi hade väldigt trevliga kunder och eftersom staden är relativt liten var chansen väldigt stor att man stötte på några av dem ute på krogen, där jag hängde flitigt på den tiden. Denna lördag, som jag sedan dess bara pratat om en handfull gånger, hade vi firmafest och efter en trevlig middag sprang jag ihop med en stamkund vid baren. Det var en äldre (35-40) man som alltid var trevlig när han betalade och ansågs ganska "viktig" i många kretsar. Jag hade just då kommit bort från mina vänner och stod och pratade med honom en stund. Han var som vanligt trevlig och lugn och när han frågade om jag ville ha en drink kändes det inte som en invit utan mer bara som en artig fråga. Jag minns allt fram tills denna stund helt klart. Självklart var jag påverkad av alkohol men inte alls mycket. Efter drinken började jag må rätt dåligt, lokalen snurrade kraftigt och jag blev väldigt rädd. Jag kände mig så ynklig och började nästan gråta och han var då en trygg punkt som lät mig stödja mig på honom och någonstans här sa han att han bodde precis bredvid och att jag kunde få gå till honom och dricka vatten. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag ju så klart tänkt att det säkert fanns vatten där vi var men tyvärr var det för sent för det. Jag minns inte alls hur vi tog oss dit eller så mycket av det som hände hos honom, förutom att jag sov nästan hela tiden och bara vaknade till ibland. Helt plötsligt stod jag i hans hall och rafsade åt mig plagg och skor och sprang ut, utan att ha någon aning om var jag var eller vad klockan var. Jag tog fram min mobil ur väskan och såg att jag hade massvis med missade samtal och sms från min dåvarande pojkvän och vännerna jag var ute med. Jag ringde min kille och han var så arg. När han frågade vart jag var så grät jag bara och sa, väldigt tyst: "Jag tror att jag har blivit våldtagen." När jag skriver det ordet vänder det sig i min mage. Jag har förträngt det så mycket och det är med en skam jag skriver det här. Hur kunde jag vara så dum att gå på hans invit? Allt var ju mitt fel! Min pojkvän kom och hämtade upp mig och körde mig hem till sig. Där duschade jag LÄNGE, samtidigt som jag försökte greppa vad som just hade hänt. Det värsta med situationen var att fastän jag just blivit utsatt för ett grovt övergrepp var jag mest orolig över att min kille skulle vara besviken på mig och göra slut. Det var ändå, efter allt, det värsta som skulle kunna hända. Han tvingade mig att åka till polisen sen som tog ett vittnesmål med en kvävd gäspning. PolisMANNEN skrev i rapporten som jag sedan fick läsa något i stil med: "Elisabeth säger att hon tror att hon blivit drogad av mannen men när hon sitter framför mig verkar hon helt nykter." Det stod en massa otäcka grejer i rapporten men jag tycker att det där var otäckast. SJÄLVKLART var jag nyktrare då, flera timmar efter drinken, än jag varit tidigare? Självklart nyktrar man till efter att ha blivit så kraftigt kränkt av en person att man gråter ut mer vätska än drinken innehöll. Vi åkte hem och somnade utan ett ord. Dagen därpå ringde polisen upp mig. Jag hade fått veta att jag skulle få fundera tills jag sovit på saken om jag ville anmäla mannen eller inte. Jag ville inte göra det, eftersom det kändes onödigt(?!?!?!?), taskigt(?!?!?!?!?) och jobbigt, plus att jag inte ville att folk skulle få veta. Min kille sa då att om jag inte skulle anmäla honom, skulle han göra slut. När telefonen ringde satt jag och grät, inte för att jag var ett våldtäktsoffer, utan för att min kille skulle göra slut om jag inte gjorde som han ville. PolisMANNEN som ringde då var så otrevlig. Han frågade aldrig hur jag mådde, utan sa bara: "Jaha, vill du anmäla eller inte?" Jag tvekade och grät, medans min kille satt och mimade "ANMÄL!!!" och då blev polisen less och nästan skrek: "Men för fan, du är ju en vuxen människa, vill du anmäla eller inte?!" Jag grät ännu mer och då passade han på att lägga till: "Bara så att du vet, om du väljer att anmäla honom så kommer vi att dra upp HELA ditt livs historia. Du kommer att bli tvungen att berätta om varenda sexuell erfarenhet du varit med om och hela din familj kommer få veta allt. Dessutom kommer vi att riva upp hela den här mannens liv och han är ju en rätt välkänd person som har mycket folk på sin sida och i slutändan kommer han säkert ändå inte att åka dit. VILL DU DET?" Jag minns där och då hur jag bara gav upp och sa nej. Samtalet avslutades och min kille sa bara: "Klä på dig, så kör jag hem dig." Efter någon dag hade min kille kommit på andra tankar och "tog tillbaka mig" och ingen var väl gladare än jag. Jag skämdes så oerhört mycket för det jag gjort(?!?!?!) och var så tacksam att jag fick en ny chans. Han såg det väl som en chans att bete sig extra grisigt mot mig och eftersom jag kände att jag stod i skuld till honom lät jag honom göra det. Sen gjorde han slut igen. Tiden efter var så jävla mörk. Jag festade mycket, grät mycket och klädde mig i stora kläder. Alla trodde att jag körde lite "grunge-stil" men egentligen ville jag bara inte dra någon uppmärksamhet till min kropp. Drygt ett halvår efter det hände, började jag se saker. En gång när jag åkte buss såg jag helt plötsligt en väg som gick parallellt med vägen vi befann oss på med små, svarta bilar på. En kväll när jag skulle sova i studentrummet jag då lånade av en vän, såg jag en svart katt komma och gå längs väggen. Jag fick panikångest en gång och kunde knappt andas på flera minuter. Det var ungefär då jag ringde till mamma och bad henne hämta hem mig. Sagt och gjort, hon och min styvpappa körde tio mil med släp, packade ihop alla mina prylar och tog med mig hem till flickrummet. Det är jag så glad för nu. Nästa flytt var till Göteborg och sen, efter några år till med män som behandlade mig värdelöst, träffade jag till slut Leif. Jag kände direkt att det var på riktigt med honom och för varje dag som gick växte bollen av oro i min mage, hur fan skulle jag kunna berätta för honom att jag var "skadat gods"? Skulle han ens vilja ha mig då? Tiden gick och en dag under ett av våra timslånga samtal mellan Göteborg och Umeå berättade jag det. Väntan på reaktionen var olidlig, sekunderna kändes som minuter, skulle han göra slut nu? Så klart gjorde han inte det och där och då började jag känna att jag kanske ändå var värd att bli älskad ändå. Det här var tre år efter övergreppet. Tre år av vilsenhet, dåliga relationer och ett omedvetet självhat. Sen dess har jag inte pratat om det med någon, det är åtta år sedan. Jag har knappt tänkt på hur jag blev bemött och hur jag själv reagerade förrän nu, när jag klippte gräsmattan med en 17-årings röst i öronen. När Zara Larsson pratar om patriarkatet vi lever i och kvinnohatet som inte borde ignoreras. När hon säger att kvinnohat föder manshat. När hon säger att kvinnohat leder till våld, våldtäkt, förföljelse, hot och mord. Många gånger läser jag, till min stora sorg, att kvinnor skriver saker i stil med: "Jämställdheten har gått för långt!", "HEN är ett vidrigt ord!", "Låt män vara män och kvinnor vara kvinnor!" JAG ÄR SÅ JÄVLA LESS PÅ ER. Fattar ni inte att jämställdheten aldrig kan gå för långt, som Zara säger? Fattar ni inte att vi måste börja tidigt att försöka lära våra barn att ALLA är lika värda och man under inga omständigheter får kränka någon annan. Fattar ni inte att feminismen är ett verktyg för att försöka skapa ett mer jämställt samhälle där din lilla bebis, som du älskar mer än allt, inte ska behöva bli våldtagen och sen misstrodd av myndighetspersoner, eller bli den som våldtar? Fattar du inte att vi har ett enormt ansvar och att vi kan förändra världen tillsammans, bara vi inser att vi egentligen alla vill samma sak? Ingen vill utrota män eller göra alla människor könlösa. Det jag vill och önskar, är att den 21-åriga Elisabeth hade sluppit bli utnyttjad av en man, misstrodd av två myndighetspersoner som var män och sviken av sin pojkvän under ett och samma dygn. Jag önskar att ni som säger att jämställdheten gått för långt sväljer er tunga och tänker efter innan ni säger det. Jag vill att ni som säger att jämställdheten gått för långt, läser om min text och säger till mitt ansikte att det som hände var rätt åt mig. Det är nämligen det ni indirekt menar när ni säger att vi lever i ett jämställt samhälle och ska sluta "gnälla". Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Inte för att jag på något sätt känner att det är en unik historia, tyvärr, utan för att jag skäms. Jag skäms över att jag var så dum och att jag är ett offer. Jag skäms för att min mamma och svärmor ska läsa, jag vill inte att de ska behöva skämmas över mig. Fast nä, jag skäms inte. Det är inte jag som ska skämmas! Det är alla män som behandlat mig illa. Det är inte bara de män som är nämnda i denna text utan även män som tafsat på mig på dansgolv, män som skrikit efter mig på gatan, män som kommenterat mitt utseende utan orsak, män som vägrar sluta följa efter mig och höra av sig fast jag bett dem och män som trampat ner mig i fotsulorna. Till Zara Larsson vill jag säga: Du gjorde mig så jävla förbannad med ditt sommarprat. Du fick mig att inse hur värdelöst jag blivit behandlad och att jag inte ens reflekterat över det utan bara accepterat det. Tack Zara, för att du väckte elden i mig igen, nu kommer den att brinna tills virket är slut. Lyssna på Zaras sommarprat HÄR eller via nån podcas-app (ett måste!)! Dela gärna denna text för att sprida ordet, vi måste fortsätta kämpa för ett jämställt samhälle!
