Jag jobbade, som ni vet, som frisör fram tills Åke kom till oss. Jag har både varit anställd och på slutet hade jag vågat ta klivet och startat eget företag. Med min familjs samlade pengar, startade jag en frisörsalong som gick jättebra, tills jag förlorade två barn i magen och var tvungen att hålla stängt en längre tid. När jag började jobba igen, slet jag nästan ihjäl mig för att få företaget på fötter igen, fastän jag var gravid på nytt. Jag jobbade så hårt och intensivt att jag nu så här i efterhand misstänker att jag brände ut mig. Jag är en person som alltid har jobbat. Jag ÄLSKAR att jobba och har testat väldigt mycket olika. Mest har jag varit i service- och handelsbranschen och anser mig vara rätt så jävla bra när det kommer till att bemöta människor. Att jag på fritiden ALLTID har läst och skrivit, vilket jag är övertygad har utvecklat mitt språk oerhört mycket, är inget som jag kan skriva på något CV när jag söker jobb. Att jag aldrig någonsin sjukanmäler mig för att jag inte orkar jobba är inte heller något man lägger till i sitt personliga brev, eftersom det kan tolkas som lite skrytsamt. Jag nämner inte heller att jag under det senaste året har jobbat varje dag med min blogg och allt som kommer med den, samtidigt som jag varit slutkörd, höggravid och småbarnsförälder. Inte någonstans kan företaget jag söker jobb hos få reda på att jag är en människa som många uppskattar och som brinner för så mycket. Som är intresserad och involverad och absolut skulle passa perfekt på ett kontorsjobb och jobba mot människor. Inte någonstans i jobbannonsen stod det att jag förväntades ha enbart erfarenhet från liknande arbeten och att en person som, faktiskt, jobbat MED människor på olika vis under hela sitt arbetsliv, inte skulle göra sig besväret att söka ett jobb som har med människor att göra. Just för att jag arbetat med människor i FEL bransch. Att jobba i butik eller som frisör är nämligen inte nog meriterande, förstår ni. Det är tydligen inte alls lika viktigt som att ha suttit i kontorslandskap och svarat på viktiga mail. Personen i kontorslandskapet behöver inte heller ha en högskoleutbildning i ryggen, men gärna ha halkat in på den banan gärna direkt efter gymnasiet. Ni förstår, att byta bana efter nästan 15 år i arbetslivet är inte en möjlighet. Du hamnar nämligen tillbaka på NOLL och måste då som 30-plussare söka samma jobb som 19-åringar utan en enda arbetslivserfarenhet. Allt du gjort innan är inte värt något, eftersom det varit inom en bransch som inte räknas. Så nu sitter jag här med min lilla son och har just fått veta att jobbet jag sökte, som jag innerligt hade hoppats på, inte ens var inom räckhåll innan jag sökte det. Jag, som enligt mig har mer än tillräcklig erfarenhet för jobbet, har inte ens fått ett mail som säger att jag inte får jobbet. Jag, som har 15 års erfarenhet av arbetslivet och över 30 års erfarenhet av livet, får inte ens komma på en intervju och berätta om de saker som inte kom med på mitt CV. Jag, som alltid haft en bra självförtroende när det kommer till att jobba, som alltid har trott mig vara bra på det, är nu förminskad till en liten, liten smula. Hur ska jag kunna byta bana när banorna aldrig korsar varandra?
