Jag tittar in här vädigt snabbt för att säga att bloggen kommer att pausa på obestämd tid. Det kan bli en dag, eller två veckor, det får mitt framtida mående bestämma. Just nu ska jag bara fokusera på min familj och vad som faktiskt är viktigt i livet. Idag fick vi veta att Åkes syskon inte längre lever. Det lilla hjärtat har slutat slå i vecka 8 +5. Fastän det är tidigt så innebär det för oss att gamla sår rivs upp och en enorm besvikelse uppstår. Varför? Har jag gjort nåt fel? Hur mycket kan någon vilja straffa oss? Tre hjärtan har nu slutat slå i min mage och jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar. Vår lilla hemlighet fick aldrig bli något mer och det kommer att vara en evig sorg. Samtidigt vill jag berätta det här direkt, för det är ingenting vi ska undvika att prata om. Det händer hela tiden och det ska inte tystas ner. Den skam jag stundtals känner för att min kropp "misslyckats" ska inte behöva finnas, bara för att jag är en kvinna med en otursförföljd livmoder. Nu ska vi lägga oss och sova hela familjen och njuta av det faktum att vi faktiskt är friska och har varandra. Ta hand om er och fokusera på det viktigaste, LIVET.
