Jag skrev ju tidigare idag att jag var överlycklig över att orka gå ut med Ralf och det kan låta lite underligt men jag har nog inte insett hur TRÖTT jag varit förrän nu. Fem veckors tidig, seg graviditet och två veckor fylld av känslomässig limbo och kroppslig utmaning har verkligen inte varit kul för någon i detta hushåll. På sistone har Leif verkligen fått dra ett enormt tungt lass här hemma och jag inser nu när jag städar ur diskmaskinen eller byter blöja på Åke, att det här har jag fan inte gjort ofta på sistone. Och vet ni? När man inser det och förstår hur underbart livet är när energin sakta sipprar tillbaka i kroppen, då NJUTER man. Vi människor är ju i allmänhet värdelösa på att carpa diem men efter min skrapning har jag verkligen gjort det. Det kan låta underligt men då återfick jag min kropp och har verkligen uppskattat den. Jag må vara svag i alla delar av denna kropp och ha extremt ostädade köksskåp men jag har verkligen varje dag varit lite göttig. Jag har stannat till och ofta också sagt högt till Leif att jag är tacksam och glad och det är LÄNGE sen jag gjorde det. I livet vi rusar igenom är det så himla sällan vi stannar och verkligen fattar hur bra vi har det precis just nu och att vi inte bara kan sträva efter bättre, mer och andra saker som ligger utom räckhåll. Jag måstemåstemåste spara den här känslan i en burk eller försöka utvinna den i någon sorts magisk brygd, för livet är tamejtusan helt otroligt och jag vill aldrig sluta inse det.
