Ordet i rubriken är ett av de svåraste att säga, särskilt när man själv upplever det. Det är som att det betyder att man bär på någon sorts sjukdom, som gör att alla som hör ordet ryggar tillbaka och genast blir upptagna med annat. Kanske är det inte alls så men när man är mitt i det känns det sannerligen så. Ensamt, fel och onormalt. Statistiken säger olika beroende på vilka källor man kollar på men om vi ska säga på ett ungefär, så slutar 15% av alla kända graviditeter med missfall. När jag säger kända menar jag att personen i fråga är medveten om att det ens finns en graviditet, ofta kommer missfallet i samband med mensen och misstas för det nämligen. 15 procent är egentligen väldigt många, vår läkare som vi träffade i veckan sa att det till och med kunde vara upp till 30%. Ändå sitter jag här och känner mig som den enda personen i världen som varit med om samma sak. Det är nämligen helt jävla knäpptyst om detta ämne, eftersom det är något som det inte pratas om. Det är ju något väldigt privat och något som händer i kvinnors kroppar och bör därför tystas ner. Genom att tysta ner det, trycks också alla känslor av besvikelse, sorg, förvirring och ilska ner och hamnar bredvid andra bortglömda känslor som man med all sannolikhet får ta hand om senare. Vi ska inte prata om det, eftersom det anses för privat. Det är fullt naturligt eftersom det sker utan att vi kan styra över det, på samma sätt som en visdomstand blir inflammerad eller att det uppstår värk i någon kroppsdel. Ändå är det helt omöjligt att prata om utan att känna att man skapar ett enormt obehag hos mottagaren. Att ringa och sjukanmäla sig för att man har magsjuka, feber eller migrän, det är en sak. Men att ringa till sin chef (särskilt en manlig sådan) och berätta att ett foster dött i din kropp och att du kanske har ont eller blöder och dessutom är helt förtvivlad, det är bland det svåraste du kan göra. Det är inte för att det är jobbigt för dig, nej, du tänker på din stackars chef så klart! Hur ska hen ta emot det? Så jäkla pinsamt och jobbigt om hen blir obekväm för att jag nämner massa ord som aldrig någonsin nämns eftersom det handlar om kvinnokroppen. Ska jag bara slänga ur mig ord som missfall, blödning, skrapning, död och sorg? Det kommer bli SÅ jobbigt för min chef att ta. I mitt fall gick det så långt att jag valde att skriva allt i ett mejl, för att bespara min nya chef allt obehag. Då fick han läsa i lugn och ro, slippa att jag kanske skulle börja gråta helt oförberett och sen höra av sig när han hade läst. Under tiden var jag supernervös för hans reaktion; skulle han vilja ha kvar mig som anställd? Att få missfall andra dagen på sitt nya jobb är fan inte bra för karriären och jag var helt beredd på att få söka vidare. Tack och lov är han förstående men jag har fortfarande inte pratat med honom, utan skött allt via sms och mejl. Det känns helt enkelt för svårt för mig att kanske, kanske behöva göra honom obekväm med vad min kropp har gjort. Det är helt enkelt alldeles för vulgärt och privat, inte ska han behöva lyssna på det. I onsdags (för fyra dagar sedan) blev vi alltså hemskickade från kvinnokliniken med informationen om att det lilla liv som växt i min mage inte hade någon hjärtaktivitet. Jag fick veta att kroppen mår bäst av att ta hand om det själv, det vill säga blöda ut allt utan hjälp på traven. Jag fick veta att det kan ta några dagar eller några veckor. Jag fick veta att det kan blöda mycket eller lite och göra lite ont och fick med mig morfinklassade tabletter hem. Jag fick veta att eftersom min kropp inte förstått något än, så kommer den att fortsätta vara gravid med allt det innebär. Magen kan växa, halsbrännan frodas och tröttheten finns kvar. När jag uttryckte min enorma chock över att behöva gå och vänta på att missfallet ska börja och i och med det känna mig helt låst i min egen kropp, fick jag svaret att jag ändå kan jobba, eftersom det OFTAST inte börjar med en störtblödning, utan med lite blod. Att det kan vara bra att tänka på något annat och genom att jobba HELT glömma bort det faktum att något dött finns i min mage och när som helst kan komma ut. Med den infon och en ny tid två veckor senare, fick vi alltså åka hem och idag, fyra dagar senare har ingenting hänt. Det må vara bättre för kroppen att låta allt ha sin naturliga gång men i övrigt ser jag det här som en enda lång tortyr. Jag har alla symptom kvar, tror att jag börjar blöda varannan minut och sover knappt alls. Jag vågar inte dricka så mycket eftersom jag inte vågar gå och kissa så ofta eftersom jag är rädd att det ska börja blöda då. Med vår historia och då särskilt med den kraftiga blödningen jag fick gå med i två veckor, är blod min stora skräck. Det finns ingen information eller tröst i det här, eftersom det inte pratas om. Jag har aldrig någonsin känt mig mer ensam och när jag försöker googla kommer jag över trådar på olika forum där ord som "obeskrivlig smärta", "stora mängder blod" och "flera veckors väntan" står skrivet. Besvikna och ärrade kvinnor som fått böna och be på sina bara knän att få hjälp för att slippa tortyren att gå hemma och vänta och hur de som inte fått hjälp ofta i slutändan ändå behövt åka in och få hjälp eftersom kroppen inte klarat det själv. Vi ska alltså bara acceptera det faktum att det som händer i våra kroppar tystas ner, mörkas och förminskas. Sen ska vi också känna oss ensamma, misslyckade och ganska jobbiga som till slut ber om hjälp. Vi missar dessutom inkomst från våra jobb och ska dessutom bara studsa tillbaka till livet sen, som att ingenting hänt. För det kommer inte pratas om vid fikabordet på jobbet. Det här nämligen något som inte är okej att prata om. Vi kan prata om förlossningar (när ett friskt och levande barn föds så klart), graviditeter (så länge de inte skiljer sig från mängden) och till och med hur och när barnet gjorts men när något går snett, då lägger vi locket på. Inte för att kvinnan gjort något fel men för att det inte passar sig. Det innebär så klart att kvinnan ALLTID KOMMER ATT KÄNNA SIG FEL och därför inte prata om det. Jag blir så trött! Jag tycker det är vidrigt att vi sitter här, helt ensamma, utan stöd från vården och med Familjeliv som enda källa när något har dött i mig. Ska det kännas så här? Ska jag känna mig som att jag bär på en smitta som gör att jag därför bör sitta i husarrest? För det gör jag, jag vill inte gå ut innan allt är över. Jag vill inte träffa någon som jag kan riskera att göra obekväm. VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR! Vi måste normalisera det som sker i kvinnors kroppar! Vi säger alltid hur naturligt det är när barn blir till men det är samma natur som avgör att barn inte får bli till. Det är lika naturligt men inte lika lättsamt. Vi måste våga säga ordet högt: MISSFALL, MISSFALL, MISSFALL! Vi måste berätta, belysa och bemöta. Jag hade ingen aning om hur det här skulle vara förrän nu, eftersom ingen har berättat för mig. Jag har inte heller frågat. Skrämmande många har nog ingen som helst aning om vad ett missfall innebär. SNÄLLA ni, kan vi inte göra det här till ett inlägg där vi alla delar våra upplevelser, så att när nästa person i min sits googlar, så kommer den hit och får mötas av verkliga sanningar, tröst och stöd? Kan vi inte försöka ta ett litet steg mot att våga prata om det obekväma, som trots det är så vanligt? För våra vänner, barn, föräldrar och framtida bekanta. För alla kvinnor och deras anhöriga som går i denna täta dimma och aldrig tror att de ska hitta ut. För att ingen någonsin ska känna sig ensam. För att vi kvinnor ska slippa känna oss fångna i våra egna kroppar. Dela, kommentera (anonymt om du vill) och sprid kunskap och frihet! bildkälla Läs allt om vår tidigare historia under fliken TVILLINGARNA högst upp på sidan.
