När man börjar känna sig vuxen och har varit i ett förhållande rejält länge, är det lätt att man bara kör på i livet. Barn föds, hus renoveras och dagarna rusar förbi. Man kan bete sig lite vidrigt mot sin partner ibland, eftersom man ju vet att man har SÅ många dagar på sig i framtiden på sig att vara snäll. Efter några år börjar par i ens omgivning helt plötsligt göra slut, samtidigt som par i offentligheten, som man tror är "perfekta" bryter upp. Då får jag en gnutta panik och likaså var det igår när jag gick in på Sandra Beijers blogg och möttes av detta sorgliga: Det tar slut. Det tar slut i SÅ många fall och det händer när man minst anar det! Varje gång det händer blir jag så rädd och inser att FAN, man måste anstränga sig för att vara i ett förhållande. Visst, han jag bor med kanske inte är perfekt alla dagar men det är inte jag heller. Jag uppskattar honom alldeles för lite och visar alldeles för sällan hur jäkla mycket jag älskar honom. Tänk att även de "perfekta paren" inte alltid är lyckliga? Att de man tror aldrig någonsin bråkar, är oense eller slutar hångla under perioder också har svackor? Svackor som ibland leder till att det tar slut? Hur ska man göra för att klara alla prövningar? Finns det någon "rätt person" för alla eller handlar det bara om att kämpa? KAN man leva (någorlunda) lyckliga i alla sina dagar? Hur tänker ni? Älskade, älskade människa. Jag vill aldrig vara utan dig och jag ska försöka uppskatta, hylla och stötta dig mer. När jag är svag är du stark och jag försöker verkligen vara stark åt dig också när det behövs. Låt oss aldrig tappa bort varandra i livsvimlet, okej?
