Jag har nästan aldrig trivts med att andra ska se på min kropp. De gånger jag befunnit mig på en strand i bikini under de senaste åren går räkna på en halv hand och det är ingenting jag sörjer. Jag gillar helt enkelt inte att ha andras blickar på min kropp, främst mäns blickar. Det kan så klart bero på att jag utsatts för ett sexuellt övergrepp men det kan också bero på alla de andra gångerna jag utsatts för ofrivilliga kommentarer, inviter och också beröringar av min kropp. Att få höra från flåsande män att min kropp är sexig, att mina bröst förvisso är små men ändå duger, att få berättat för mig att min kropp är både kurvig och smal samtidigt och att någon säger att han tänker på mig när han ligger med sin fru, ja det är bara ett axplock av det jag fått höra sedan jag var ungefär 15 år. Nu är det inte så att jag gått fram och frågat random dudes frågor som: "ursäkta, men kan du berätta för mig att mina bröst duger fast de är små?" eller, "SNÄLLA, beskriv min kropp!", utan det här berättas för mig, som att de gör mig en tjänst. Lite som att de vill säga: "Varsågod, här får du en gåva från mig. Jag som man tycker att du duger att säga snuskiga saker till." Att det dessutom inneburit kyssar som "bara råkat placeras mitt på ens mun mitt i en kram", händer som smugit sig på alldeles fel ställen och blickar som får håren på mina armar att resa sig av obehag, kan så klart också bidra till min ovilja att utsätta mig för liknande situationer mer. Jag hör också hur män pratar om kvinnor och deras utseenden på ett sätt som får mig att aldrig någonsin vilja sätta min fot bland andra människor igen och hur kvinnors utseenden konstant ska analyseras, placeras i fack och betygsättas efter hur liggbara de är. Detta har lett till att jag medvetet sökt mig till en klädstil som är bekväm och ganska påklädd. Jag har aldrig på mig en tröja som känns för urringad, fastän jag har små bröst (som jag ju vet eftersom så många sagt det), utan tar i så fall på mig en extra topp under tröjan, som gör att urringningen går lite högre upp. Har jag till exempel tighta jeans känner jag mig så otroligt naken och utsatt om min rumpa inte är täckt med någon lång kofta, eftersom jag har känt blickarna på min bakdel och hört den beskrivas på sätt jag aldrig mer vill höra. Jag har hittat ett sätt att känna mig bekväm och snygg för mig själv och är under inga omständigheter ute efter att få höra åsikter om min kropp, framför allt inte från män, eftersom de i många fall skrämmer mig. Så många män har betett sig alldeles för illa mot mig under mitt liv och upprepade gånger vägrat lyssna när jag säger NEJ, STOPP och SLUTA, att jag helt enkelt inte kan blunda för det mer. Och NEJ, nu säger jag inte ALLA män, men de som fått mig att känna mig allra mest obekväm i mitt egna skinn är 100% män. När jag blev gravid första gången kände jag en liten lättnad. Jag tänkte att jag då skulle komma bort från "marknaden", det vill säga den ofrivilliga scenen jag känt att jag stått på inför en publik jag inte bett om. Jag tänkte att män inte skulle se åt mig eftersom jag skulle bli rund och flåsig, samt också kanske få mer obekväma attribut, såsom hemorrojder och extra mycket gråt. Det kanske kan vara så, att man som gravid kvinna inte granskas på samma sätt men jag upplever absolut inte att jag är off the hook. Min kropp kommenteras hejvilt, män säger att det är SÅ sexigt med gravida kvinnor, jag hade till och med en kund när jag var frisör som sa, helt out of the blue, att jag skulle vara snygg som gravid. Jag ser, läser och hör också kommentarer som fälls om kvinnors kroppar, under och även efter graviditeten. Män som kommenterar hur sexiga de mjölkfyllda brösten är med ett vidrigt flin, utan att bry sig ett jävla skit om att de där brösten håller ett liv vid liv. Att de där brösten kanske måste pumpas i en sanslöst osexig maskin flera gånger per dygn. Att de där brösten och dess bärare ständigt har ont, svettas och tänker på vad hon äter för att det nya livet ska må så bra som möjligt. Män kommenterar också vitt och brett kvinnors rumpor efter de fött barn. Hur fula de ofta blir och hur man kan se på dem att personen de sitter på fött barn. Nästan alla gravidkläder är designade för att framhäva den gravida kroppen. Det är åtsmitande tröjor och byxor med en mudd över magen som gör att den blir ännu tydligare. Jag, som aldrig trivts bra i att framhäva min kropp, upplever den här tiden väldigt jobbig. Jag vill inte framhäva min kropp NÅGONSIN, för att någon ska kunna kommentera den. Jag vill framhäva den för mig men det är ju helt omöjligt. Nu när min kropp tillhör ett växande liv önskar jag inget annat än att det lilla livet ska få växa ifred och att min kropp ska få göra sitt jobb ifred. Jag önskar också innerligt att vi alla försöker tänka på vad vi säger om människor, inte bara deras kroppar och utseenden utan också om deras liv. Till sist önskar jag bara att jag någon gång ska få respekteras för den jag är och inte den jag ser ut som. Och att ett nej ska få vara ett nej. Bild lånad från mitt ständiga bollplank i bloggvärlden och livet utanför, hej hej vardag.
