Efter att ha varit förälder snart två år kan jag se tillbaka på en period med otaliga suckar, gråtattacker, bråk, kärleksstormar och ungefär allt annat i känsloväg man kan tänka sig. Däremot har jag aldrig känt att mitt och Leifs förhållande har varit svajigt eller ens i närheten av det. Vår starka grund och ömsesidiga respekt för varandra har alltid funnits där, fastän det så klart varit många motiga upplevelser. Kanske har jag varit en aning kaxig och kanske har jag också, utan att ens tänka på det, känt mig lite överlägsen alla andra par med småbarn. Kanske har jag känt att "vi är bäst" och att känna det är det enda som krävs för att hålla ihop. Kanske har det fungerat fram tills nu, när vi helt plötsligt jobbar heltid båda två, har ett ständigt snorigt barn på förskolan, en hund som behöver rastas och omhändertagas, samt ganska mycket pendlingstid för mig. Det sker ju över en natt det där, att alla i familjen helt plötsligt ska befinna sig på en annan plats fem dagar i veckan. De där tvättmaskinerna som alltid stod igång på dagarna är det ingen som hinner starta längre och storhandlingen sker verkligen inte per automatik. Dessutom blir "övrig tid", dvs. tiden när vi vuxna inte jobbar eller har ett vaket barn i huset så otroligt minimal. Man kommer hem från jobbet, kastas direkt in i nästa torktumlare av ständiga hinder att hoppa över och när Åke sedan sover är det mörkt och den där tvättmaskinen, den har fortfarande inte startats. Tvätten är inte ens lagd i en tvättkorg utan är utspridd i förskoleväskor, på toagolv och diverse andra platser. Från att ha känt det som att livet med barn är rätt soft, att vi ändå hunnit ställa upp, umgås och göra saker, är fritiden numera nästan noll. Fastän det är en kort tid, är det ändå väldigt svårt att inte jämföra sig med sin partner, kanske känna den lite beska smaken av bitterhet långt där inne. För har inte hen varit borta väldigt många kvällar? Känns det inte som att hens intressen/fritid/jobb prioriteras högre än mina? Efter ett tag har de mysiga kvällarna i soffan helt plötsligt förvandlats till ensamma kvällar i soffan eftersom en av oss alltid har något annat. Något intresse som tar tid, eller ett kvällsmöte. När man är den som sitter där ensam i soffan och i den mörka gropen man befinner sig i börjar addera alla timmar den andre varit borta och fundera över vad man själv "ska få göra" för att jämna ut det, då är smaken av bitterhet som starkast. Det är sannerligen nu det börjar bli tufft det här med barn, jobb och att vara vuxen. När allt som alltid fungerat och snurrat på ska göra det samtidigt som allt annat. När man förväntas prestera överallt är det lätt att man glömmer bort att man ens är i ett förhållande. "Vi är bäst"-tanken känns fjuttigare för varje dag som går och man hinner kanske inte alltid ge varandra en kram per dag eller vecka. Kanske lyssnar man på sin partners berättelse om hens dag samtidigt som man surfar ikapp det man missat och missar lite av båda delarna. Nu när Leif jagar varje helg (plus styckar de stackars döda djuren varje onsdag kväll), har jag varit farligt när den bittra kanten. Samtidigt har Leif mycket på jobbet, jag jobbar på, pendlar nästan två timmar per dag och kommer ibland hem några minuter innan Åke ska sova. Ibland möts vi i dörren bara. Vi båda har gått in stenhårt för att klara allt runtomkring och har gjort det med bravur! Efter förra helgen när jag, full av halsbränna, hängt med Åke hela dagarna varav en natt var usel, var början av veckan inte direkt fylld av energi. Leif var trött, huset var klibbigt, Ralf var understimulerad och Åke blev förkyld igen. Leif, som lider av dåligt samvete pga all tid älgjakten tar, har sagt att pengarna från allt kött han säljer ska gå till en weekend-resa till mig. Jag började drömma mig bort till Stockholm, till två nätter ensam i fluffig hotellsäng och roliga personer att träffa. Samtidigt kändes något så fel. Under våra snart tio år tillsammans har vi haft perioder där vi liksom bara existerat i samma hem och där vi bara låtit det fortgå. Jag är så tacksam för att vi klarat oss igenom dem eftersom jag tror att det är lätt att man där och då bara ger upp. Dock har jag alltid känt att vi ska klara det, fastän jag just då inte orkat försöka helhjärtat. I början av den här veckan kände jag det igen, att det var början av en sådan period. Den har inte pågått länge alls och direkt jag började känna igen tecknen högg jag direkt. Jag vill inte att Leif ska sluta vara kär i mig och jag vill aldrig leva utan honom, NÅGONSIN! Vet ni vad jag kom på, efter en stunds prat och lite gråt? Att det som kändes fel när jag planerade min weekend var att jag planerade den utan Leif. Jag vill inte planera saker själv. Självklart vill jag åka iväg ensam men jag vill ändå att Leif ska vara delaktig och peppa. Jag kände också att jag inte vill lägga min tid på att vara ifrån Leif mer när det enda jag längtar efter är att vara MED honom. Att känna den där oron i några dagar, att Leif kanske inte längre var kär i mig, var hemsk. Horribel. Självklart spelar min hormonfulla hjärna en stor roll i mitt något dramatiska inre liv men jag skakades om lite och det gjorde även Leif. Vi har tagit varandra lite för givet på sistone och fokuserat mer på allt annat. Jag tror att det är supervanligt, särskilt under småbarnstiden, men jag pallar inte att gå omkring och känna mig osedd, för lite bekräftad (SEEEE MIIIIG!!) eller okär. Jag tycker att livet är för kort för det. Därför har vi nu bestämt att vi ska åka på en miniweekend, en natt. Vi ska soooooova, gå på restaurang (vi har inte varit på en enda regelrätt "dejt" sedan Åke föddes!!!!!!!!!!!!!!!!!!), se en bio, shoppa, skratta, pussas och dricka kaffe. Ja, när vi fixat barn- och hundvakt då. För vet ni vad som är så himla lätt att glömma när man har fullt upp med att lägga detta eviga livspussel? Att Leif och jag är de två bitarna som passade ihop allra först och utan dem hade motivet på pusslet inte ens funnits. Leif - min första pusselbit,min bästa vän och mitt livs stora kärlek
