Det började direkt. En bebis med ond mage idag. En väldigt frustrerad storebror. Ett hus som i vanlig ordning värmts upp av vårsolen och blivit alldeles för varmt. Ett par galonbyxor som inte går att få på en slingrande 2-åring. En hormonell mamma som svettas och känner sig värdelös för att hon inte längre kan klä på sitt barn. Ett barn som hon på senaste tid knappt hunnit ägna mer än tio minuter i sträck åt. Ett barn som snart ska spendera sina lediga dagar tillsammans med sin hormonella mamma och en helt sprillans ny lillasyster som ingen direkt känner än. Stämningen är tryckt, dagens första tårar rinner från några i familjen, samtidigt som en stor tova hår slits från ett huvud av en liten hand som sitter på en person som inte vill vara stor än. I det varma huset, där ingen klarar av att gå med kläder, fastnar allt grus som kommer med våren under allas nakna fotsulor. Det sprids överallt och skapar en känsla av att hemmet är ännu mer klibbigt och smutsigt. Dammsugaren, som aldrig ens får ställas undan eftersom den måste avlägsna grus flera gånger om dagen, startas ännu en gång. Stressen över allt som inte hinns med kommer upp till ytan. När ska vi ens komma ihåg att ge vår bebis d-droppar? Den nya selen ska testas, samtidigt som två barn skriker och ett spänne på den krånglar. Jag slänger den i golvet, skriker högt ut min frustration och känner att ingenting i hela världen känns enkelt eller bra. Vi lever i ett hus som är mindre än många lägenheter och varmare än de flesta växthus och ingenting är bra. En liten, försummad hund springer skamset iväg och lägger sig i en barnsäng för att slippa höra skriken. Ord som sårar utbyts. Ord som egentligen ingen menar men som på något vis kanske kan få det som gör ont inne i oss att göra mindre ont. Han känns helt plötsligt så främmande, han förstår mig inte alls. Han tycker att jag bara ser problem, jag anser att han bara skönmålar allt. Vi känns som två olika delar, när vi innan var ett. Plötsligt säger han att han också är rädd. Att han också tycker att det känns svårt och hemskt ibland. Att jag inte är ensam. Jag, som trott att jag varit ensam, känner mig lättad och sakta, sakta, rör sig de två delarna som är vi mot varandra igen. Vi plockar upp selen från golvet och försöker på nytt få den att sitta rätt. Båda är artiga mot varandra. Båda skäms över det som sades bara för några minuter sedan. Bebisen somnar i selen. Senare än planerat kommer hela familjen sig ut ur det varma huset. En familj som är så ny att den gör ont flera gånger om dagen. En familj som sakta men säkert ska hitta sätt att haka fast i varandra utan att göra skada. Det är vår i luften och för varje steg känns lungorna större och starkare och kan andas ordentligt. På något vis lyckas vi laga en helt ny maträtt som dessutom är god. Vi hinner äta tillsammans och plötsligt sitter vi alla i soffan. En bebis som sover över en bröstkorg. En tvååring som ligger mot sin pappas ben och snurrar en hårlock mellan sina fingrar. På tv'n visas "Vem vet mest" och vi turas som vanligt om att svara på frågorna. Hunden snarkar gott i sin hörna av soffan och just då känns livet så komplett och självklart. Det är ju så här det ska vara. Vi är ett.
