Under den här graviditeten har det blivit lite av en grej att jag, varje söndag, gör en liten uppdatering och berättar om hur jag mår och lever med denna växande mage. Där har jag varit ärlig, inte försökt skönmåla hela upplevelsen men ändå har jag utelämnat en hel del, eftersom jag inte riktigt vågat skriva om det. Anledningen till att jag dragit mig för att vara helt öppen är inte alls för att jag skäms utan för att jag helt enkelt inte vill få en massa tips, uppmaningar och "goda råd", eftersom jag inte behöver det just nu. Jag vill bara ha en varm och trygg famn att falla ihop i och jag har kommit fram till att ni kanske kan vara det för mig. Som sagt, jag HAR folk att prata med, människor att krama och ett enormt tryggt nät omkring mig, samt bra stöd på sjukhuset, så jag har det ju så klart väldigt bra ändå men det gör det ändå inte helt bra. Den här graviditeten har nämligen varit tusen resor värre psykiskt för mig än den förra, vilket ju egentligen är galet. När jag hade Åke i magen var jag ju så enormt orolig för ALLT men samtidigt kände jag mig stark när det kom till allt annat. Denna gång är jag så klart också orolig för livet som växer i mig men det är så mycket annat som skaver på det. Jag är allmänt orolig, som jag skrivit om tidigare och hormonerna har gjort att den egenskapen exploderat. Jag känner inte igen mitt vanliga, rätt coola jag, som alltid löser saker när de kommer. Nu vill jag bara gömma mig och blunda tills allt jobbigt är borta. Detta gör att jag känner mig extremt svag, otillräcklig och att självförtroendet, som stadigt jobbat sig uppåt på sistone, kraschar. På det har jag så otroligt svårt att sova, inte bara på grund av kroppshyddan. Jag slappnar aldrig av, tillåter aldrig mig själv att vara värd det. Alltid borde jag göra något annat, vara någon annanstans eller fixa med något viktigare. Alla säger hela tiden att jag ska viiiila, VILA och ladda och jag klarar liksom inte ens det? Ännu en anledning att känna sig lite lägre. Att dessutom ha extremt dålig aptit, kombinerat med monumentalt illamående under de senaste dagarna och nätterna, bryter totalt ned mig. Jag känner inte att det finns någon plats för mig här hemma eller utanför hemmet. Jag orkar inte vara den som bestämmer middag eftersom mat får mig att må illa och jag orkar inte vara den som lägger Åke, eftersom jag får konstanta uppstötningar när jag lägger mig. Tröttheten och orkeslösheten gör att jag blir väldigt stressad och på dåligt humör och varje ljud skär i hjärnan. När Åke skriker eller vägrar äta vid middagsbordet får jag på riktigt såna mörka känslor att jag tänker att jag håller på att bli tokig. Att vara på vippen till tokighet gör ju att man också tänker extremt tokiga tankar. Jag tänker till exempel att alla hatar mig, tycker att jag är jobbig och efterhängsen. Jag har också tvivlat på Leifs kärlek till mig och stundtals min till honom, fastän jag vet att vi egentligen har det bra. Jag längtar efter fysisk kontakt men blir stressad när det blir för mycket. Många gånger tänker jag också att Åke slutat älska mig och att han inte ens kanske förstår att jag är hans mamma. Jag berättade lite om hur jag kände för sköterskan på mitt aurora-samtal igår. Att jag känner mig så mycket mer ensam denna graviditet och att jag nästan kan bli svartsjuk på det underbara band jag ser växa mellan Leif och Åke varje dag. Att Leif inte behöver fysisk närhet från mig i samma utsträckning eftersom han får så mycket av Åke. Att Leif inte orkar vara där för mig konstant eftersom han sköter i princip allt hemma just nu. Sköterskan svarade då att det var en ovanlig känsla och att det är mest män som brukar känna den ensamheten, vilket direkt ledde till att jag kände mig som en sämre mamma och kvinna, som inte känner som alla andra. Igår eftermiddag låg jag gömd i vårt sovrum och lät en stor fläck av tårar bildas på lakanet. Varför jag grät vet jag inte exakt men jag vet att tårarna kom lika naturligt som mina blinkningar. Jag försökte gå upp och vara som vanligt med min familj men tårarna fortsatte rinna och jag kunde på riktigt se mörker komma emot mig från alla håll. Att sedan toppa det måendet med en nästintill sömnlös natt har inte direkt gjort susen för min själ heller men idag har jag varit hemma hela dagen, ensam, för första gången sedan jag slutade jobba. Jag har försökt äta så gott det går, låtit sömnen komma när den vill, vilat och inte gjort något mer. Jag har i min hjärna börjat forma tankar och små planer för hur jag ska ta mig upp ur gyttjan och ta mig genom det här. Innerst inne vet jag ju att den största boven är sömn- och matbrist. Det går liksom inte leva så här och jag ska verkligen kämpa nu för att få må bra. Jag längtar så himla mycket efter Åkes syskon nu också, jag känner mig så full av kärlek som jag bara vill ösa över ännu en person. Samtidigt kan jag vissa stunder känna att jag inte ser fram emot något, att allt bara känns som en jämn sträcka utan uppförsbackar. Återigen, jag tänker inte låta mina känslor tryckas undan utan de kommer ut nu för att de behöver luftas. Det jag däremot vill är att dela med mig av hur det kan kännas i mig när mörkret omfamnar mig från alla håll, för det är normalt! Att vara gravid är ju något otroligt vackert och häftigt, inte minst på sociala medier. Bilderna kan liksom inte bli för luddiga och mysiga och kärleken är så stark, så stark. Att då känna som jag gjort, innebär att jag känner mig misslyckad, opassande som bebisbärare och ENSAM, eftersom vi kvinnor ju ska känna glädjen rinna genom hela vår kropp, dagligen. Visst, för många är det så men för många av oss stämmer det inte. Livet är helt enkelt inte svart eller vitt. Det kan vara både och samtidigt, för mitt i allt illamående, kan jag lägga en hand på magen och känna mitt lilla barn röra sig. Precis när jag känner mig som mest ensam får jag ett sms från någon jag älskar. Och när jag minst anar det, känner jag mig hungrig för första gången på flera veckor. Det är liksom bara att hålla i sig och inse att vi alla kommer fram till målet till slut, vägen dit är bara lite olika krokig.
