Att skriva ett inlägg som det jag gjorde igår, är såååååå jäkla läskigt! Det är som att kasta sig ut för ett stup utan att veta om fallskärmen kommer att veckla ut sig eller att säga att man älskar någon utan att veta om man kommer att få höra det tillbaka. Igår var ni min fallskärm som vecklade ut sig helt magnifikt och vackert och jag kan inte med ord ens försöka säga hur mycket det betyder. Så många som känner igen sig i det jag skriver, som säger att jag inte är ensam eller onormal, det gör susen med ett kantstött hormonpsyke vill jag lova! Redan under gårdagen mådde jag ungefär 67% bättre än jag gjorde dagen före och efter att jag hävt ur mig allt här på bloggen och sedan fått ert härliga stöd, började jag må ännu bättre. Jag pratade med Leif om inlägget också och sa att för mig skulle det aldrig någonsin gå skriva ett liknande precis när jag mår som sämst eller om jag skulle må dåligt under längre perioder. Det går inte få ur sig ord när man är där i mörkret. Ett tecken på att jag börjar må bra igen är när orden kommer tillbaka och mina fingrar skriver av sig själva. Sa det till min mamma igår när hon sa att hon gärna hade burit några av mina känslor åt mig (hur gulligt?), att jag är glad över mina känslor och gärna bär dem. Att gråta så där naturligt som jag gjorde i förrgår är typ det vackraste, sorgligaste och skönaste jag vet, det är som att kroppen tömmer ut så mycket som legat och kliat länge. Jag unnar alla en riktigt härlig gråt då och då! Det är en så knäpp reaktion att ha efter man visat sig sårbar, men jag skäms nästan alltid då. Jag känner mig "för mycket", lite mesig och kanske lite VÄL drama queen. Jag vill inte skämmas över att ibland må sämre psykiskt men det sitter SÅ djupt rotat, att man inte ska visa känslor eller att man inte är frisk om man känner för mycket. Försöker slå bort alla tankar på skam (ej serien) nu, och i stället känna mig stolt över att det jag skrev berörde så många andra och ändå gjorde att jag började må bättre. Nu är det ännu en ny dag och förskolan är stängd, vilket betyder att jag och min arma kropp ska hänga med Åke och allt vad det innebär. Tack och lov har jag världens bästa svärmor som ställer upp i tid och otid och som ska följa oss till stan och också se till att jag äter! Jag är så tacksam för att hon finns och också för att jag vågade be om hjälp inför idag, för jag vet att jag behöver det på alla vis. Denna härliga bild får illustrera mitt lite peppigare humör idag. Åke var så liten och ville så gärna glo ut på alla bilar som passerade på vägen. Snart har jag två barn att lyfta upp i livet och jag försöker intala mig det varje gång jag ser mörkret vid horisonten. Ha en underbar fredag!
