Det här blogginlägget skulle jag aldrig våga skriva om det inte var för att jag har personer i min närhet som jag vet känner mer eller mindre exakt likadant. Det är nämligen något som känns som en skam, ett misslyckande och som något helt...onaturligt. Det har pågått ett tag, att jag kallsvettats, mest på nätterna och mest vid pms. Under de senaste veckorna har det eskalerat och ibland har jag även känt dessa obehagliga värmevallningar på dagarna. I onsdags hade jag en så otäck brännande känsla på benen, liksom att de var solbrända men när jag kände på dem var de kalla. Jag har haft kortare stubin än vanligt (trodde ej det var möjligt) och flera gånger skrikit till barnen när de typ bara varit barn (dvs. gnälliga, skrikiga och gråtiga). Jag har haft en konstant gnagande känsla i bakhuvudet, som uppmanar mig att hela tiden försöka ligga minst sju steg före, genom att till exempel planera middagen redan vid frukosten osv. När benen började bli så där varma kom en känsla över mig, att detta nog var någon sorts signal från min kropp och dagen efter signalerade kroppen ännu mer. Det var liksom gult ljus, nääääära att slå över till rött. Mina händer skakade så mycket att jag hade svårt att pricka Grys mun med frukostgröten, jag var yr, svettig, började må illa och fick kramper i magen. Trots uselt samvete och en enorm känsla av misslyckande, ringde jag hem Leif. Jag kände mig helt enkelt inte säker som förälder till mina stackars barn just då. När han kom hem stängde jag in mig och försökte sova. Det tog säkert en timme innan kroppen slappnade av nog och sedan sov jag ett par timmar och vaknade upp typ bakis. Sedan dess har jag känt mig så skör, som att jag står på en otäck balanslina och inte riktigt vet vilket håll jag kommer att ramla åt. Som att om någon bara blåser nog hårt på mig så kommer jag att ramla. Jag har så klart försökt resonera med mig själv, med Leif och andra i min närhet och kommit fram till följande: SÖMNBRISTEN äro största boven. Barnen har ändå sovit okej den senaste veckan men JAG sover ändå inte bra. Jag vaknar en gång i halvtimmen och sover så i ungefär sex timmar per natt. Det är inte hållbart, särskilt då jag är en person som behöver ganska mycket sömn. Föräldraledigheten. Det är HÄR jag känner mig så ensam i mina känslor, eller KÄNDE mig ensam. Som jag skrev, har många i min närhet vittnat om liknande känslor och att de upplever att de helt enkelt är sämre än 1. sina partners och 2. alla andra föräldrar, främst mammor, som bara kör på och klarar allt utan att någonsin klaga. Det ÄR pinsamt att erkänna att man valt att bli förälder men samtidigt (i mitt fall) inte direkt trivs som föräldraledig. Jag mår helt enkelt inte bra av det. Dessa ständiga upprepningar, motgångar och att aldrig någonsin hinna pausa, det är helt enkelt ingenting jag mår bra av. När jag jobbar eller är borta hemifrån får jag ALDRIG dessa värmekänslor. Visst, jag kan vara stressad (det är väl alla typ jämt?) men aldrig så att stressen blir fysisk. Samtidigt älskar jag ju att hänga med barnen så klart (borde inte behöva skriva det men orkar inte med att någon ska tro motsatsen) MEN känner att jag längtar så himmelskt mycket efter att få jobba tre dagar i veckan och få två dagar där jag förhoppningsvis kan vara en bättre förälder och människa. Det är så fruktansvärt svårt det här. När folk frågar hur det går, kan jag liksom inte vara oärlig. Jag säger ofta hur tufft det är och hur jobbigt första året med ett nytt barn har känts (för mig). Jag möts då ofta av dels medhåll och dels meningar som: "NJUT NU, SNART ÄR DE TONÅRINGAR", "Snart kommer de sova så länge på morgonen att DU får väcka DEM" osv. Det är ingenting som bringar mig någon sorts tröst just nu. Leif och pratade idag om hur livet bara tuggar sig fram för tillfället. Min svärmor har varit borta i nästan två veckor och det enda jag kunde säga hade hänt i mitt liv under den tiden var att jag hade sålt en babysitter och att Gry fått en tand. Leif sa det att vi överlever mest just nu, försöker hålla huvudet ovanför ytan och att det ändå känns bra att vi båda liksom känner så. På så sätt slipper vi fundera över varför allt känns mörkt och trist ibland/ofta. En kompis, som är i samma sits, sa också något så sant häromdagen. Hon sa att det känns som att livet kommer att vara så här för evigt. Precis så här. Det är det som är det tröstlösa i denna gyttja av blöjor, trots, sömnbrist och brist på egentid, att man aldrig vet när det kan vända. Eller om det kommer att vända. Man vet aldrig när man nästa gång ska få gå på bio eller gå ut och äta. Eller när man kommer att få sova en hel natt eller ha en kväll utan skrik. Man går liksom omkring med skygglappar dagarna i ända och bara stångar sig fram. Visst, det går och JA, det är så här för alla men jag kan inte låta bli att känna mig ensam i hur jag känner ändå. Alla klarar det ju? Och alla som HAR klarat det, de glömmer. Eller förtränger de? Därför minns de inte exakt hur det var där jag är nu. Det är ju förvisso en gåva, att få glömma det jobbiga och bara gå vidare och vi båda vet att om ett år kommer vi prata om den här tiden som en period som var "lite tuff". Exakt som mina fem veckor av plågsam amning nu inte längre känns så lång och hemsk. Och just ja, hur gör man ens för att försöka återhämta sig? För att få handen att sluta skaka och benen att sluta brännas? När vi båda är precis lika trötta och tömda på energi? Jag tror på att prata. Prata om det som skaver och klämmer. Förklara, beskriva och grotta ner sig. Få pepp från andra som känner likadant. Ge pepp tillbaka. Klamra sig fast vid det som faktiskt ÄR bra, vilket är mycket men som man oftast är för trött för att se. Att slippa bära på sina känslor är för mig en enorm källa till återhämtning. Redan idag känns det mycket bättre än i torsdags och nu ska jag verkligen försöka ta mig över denna jäkla balansgång utan att ramla ner. Att skriva det här känns otäckt. Dels för att det ÄR otäckt när kroppen börjar skrika och dels för att jag inte vill upplevas som otacksam, lat och "gnällig": Jag tror att det jag skriver kan vara till hjälp för någon av er som läser och bara det skulle ge mig SÅ mycket. Ska vi se till att sluta känna oss så ensamma i våra "dåliga" känslor? Kan inte alla som någonsin känt eller känner lite som mig bara trycka på hjärtat eller skriva ett ord eller hundra? Så kan vi linda in varandra i mjuk bomull och få oss att inse att ALLA känslor är bra känslor.
