Tack för era värmande kommentarer på mitt förra inlägg. Kan inte säga det nog mycket, jag är så otroligt lyckligt lottad som har er. Jag önskar, som en skrev, att vi alla var grannar och bara kunde hänga och dricka kaffe hela dagarna. Ni verkar så otroligt smarta, kloka och underbara, hela bunten! Idag har jag besökt en kurator på kvinnokliniken. Efter att ha kontaktat dem för att få någon sorts bukt på min pms (som så klart är en låååång process), tyckte sköterskan jag pratade med att det kan vara en god idé att prata med någon och på så sätt luska ut om allt verkligen är pms eller om jag också har en del annat att brottas med (vem har inte det?). Efter att ha lyckats hitta en tid idag före jag började jobba (något sköterskan också kommenterade med: "MEN JOBBAR DU REDAN?!"), åkte jag alltså dit i morse. Jag var rätt nervös, främst för att min pms ju lagt sig och gått över och jag kände väl egentligen att jag inte hade så mycket att prata om. Däremot kände jag att jag såg mig själv mer utifrån nu när jag mår bättre, att jag kunde berätta vad som hände i mig i onsdags när jag mådde så dåligt. Jag babblade på och insåg ganska snart att jag ju vet exakt vad det är jag brottas med och att det mesta kommer att lösas med tiden. Att jag kunde sätta fingret på precis allt som gnagde i mig och inse att det jag känner är knasigt men att det ändå är så jag känner. Min självkänsla är sannerligen i botten, jag känner mig lägre än alla jag möter. Ingenting jag tänker är okej, jag upplever att jag bara tar plats i onödan och att jag bara borde tagga ner. Att jag inte kan göra något riktigt ordentligt och att jag helt enkelt inte är så lyckad. JAG VET ju egentligen att det inte stämmer men mina känslor har inte riktigt förstått det än och det är något jag ska kämpa med nu. Kuratorn, som för övrigt är samma som vi träffade efter vi förlorat tvillingarna, berättade också självklara saker för mig. Hon rabblade upp lite historia ur min journal; "Sent missfall november -13, bebis januari -15, missfall mars -16, bebis mars -17. Bara där kan man ju på många sätt inse att personen som lever i kroppen med den historian mest troligt är lite knäckt och att det inte bara "går över" när barnet är fött och man anser sig klar med avlandet. Hur som helst, det kändes skönt och välbehövligt men samtidigt ingenting jag behöver göra regelbundet. Det tyckte varken jag eller kuratorn eftersom jag ju är väl medveten om mina hinder i livet. Jag vet också att jag kommer börja må bättre och bättre från och med nu, när värsta bebistiden är över. Innan jag gick fick jag en text av kuratorn, en text hon tyckte passade så bra in på mig. I vanliga fall är jag rätt allergisk mot "visdomsord" men denna text gick rätt in i mig. Tycker verkligen att den ska få fungera som någon sorts ledord i mitt liv nu ett tag framöver, kanske ska jag sätta upp den på kylskåpet till och med? Du ska tro att du är något. Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du. Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare. Du ska veta att du är lika bra som alla andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre. Ibland vet du mer än andra. Du är inte förmer än andra men du är enastående som alla andra. Du duger till mycket. Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri. Du ska tro att många bryr sig om dig. Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem. Varför? För att du är någon, en som behövs.
