Jag fick en kommentar på mitt inlägg jag skrev när jag fick missfall för ett och ett halvt år sedan. Jag skrev det mycket för att det skulle kunna dyka upp när andra sorgsna personer googlar ordet "missfall" (för det gör man), när man själv går igenom sitt egna helvete och slippa hamna på Familjeliv.se. Därför är det ett sånt inlägg som blir läst till och från hela tiden och ibland dyker det också upp nya kommentarer där. Jag uppmanade alla som orkade och ville att kommentera med sina egna erfarenheter så att vi kunde skapa en trygg plats att hitta tröst hos varandra. Inlägget har just nu hela 72 kommentarer och jag har läst dem alla flera gånger och ömmat för alla. Förra veckan kom en kommentar från en person vid namn Linda och jag skickade direkt ett mejl till henne och frågade om jag fick dela den här på bloggen, vilket var okej. Jag måste dela kommentaren för att alla som läser ska fatta hur jävligt det är att vara kvinna även idag, 2017. Hur kämpigt det är och hur vidrigt det är att bara för att allt som har med graviditet och barnagörande klassas som "naturligt", ska vi bara TA ALLT. Så här skriver Linda: "Väldigt bra skrivet! Jag har haft 5 missfall efter sig, två stycken har varit sena missfall. I dem sena missfallen har det varit så akut att jag fått natta över på sjukhuset, en gång fick vi se vår lilla bebis (då i v 15) sen har dom skickat hem mig med en lapp med telefon nummer till gynkuratorn. I dem tidigare missfallen ca v 9 har Jag blivit hemskickad med tabletter för att stöta ut ”vårat barn” samt värktabletter och såklart den obligatoriska lilla lappen med telefon nummer till gynkuratorn. Jag har aldrig ringt till gynkuratorn, jag har mått för dåligt, jag har aldrig haft någon att prata med. Vi har blivit behandlade som om inget konstigt hänt, en märklig känsla att ta in när precis hela världen har rasat för oss. Jag har aldrig fått bearbeta det som hänt eftersom ingen annan verkar uppleva det som om inget konstigt hänt! Så jag har på 10 år gått igenom flera års försök att bli gravid, har tagit ca 2-3 år för mig att bli gravid på naturlig väg. Det har varit halvdana missfallsutredningar, otaliga ivf behandlingar med allt det innebär. Kämpa kämpa kämpa.. och så bita ihop och kämpa lite till. Jag är nu 37 år fortfarande barnlös och har insett att jag mår riktigt dåligt. Jag har själv tagit kontakt med vårdcentralen för att nu förhoppningsvis få hjälp att ta mig ur den här sorgen och smärtan jag går och bär på. Jag hoppas att ingen ska behöva uppleva det jag går igenom. Sorgen efter missfall måste bli tagen på allvar annars finns det risk att kvinnan lägger skulden på sig själv och drabbas av depression. Och depression är en dödlig sjukdom." Det är så mycket som gör mig så förbannad och ledsen när jag läser om Lindas långa, ensamma och jobbiga kamp. Att hon aldrig tagit sig för att ringa kuratorn, för att hon mått för dåligt. Att hon inte har haft någon att prata med för att ingen annan verkar lida efter sina missfall. Att hon upplevt att hon inte blivit tagen på allvar. Ska det vara så här? Ska vi kvinnor för evigt bära en helt enorm skuld på våra axlar utan att få något stöd eftersom allt är sååååååå naturligt? Ska vi bara skaka av oss allt vidrigt vi tvingats uppleva, förtränga alla planer vi hunnit göra för de små liven i våra magar och gå vidare med ett leende? Jag förstår inte. Jag förstår inte varför det inte läggs mer pengar och resurser på det jävla viktigaste och mest utmanande som finns, att skapa liv? Att behålla liv? Att hålla liv vid liv? Att ta hand om kvinnor före, under och efter graviditet? Hur tänker ni när ni läser det Linda skrivit?
