Varje gång jag skriver om mitt så kallade pms-piller får jag frågor från er, så därför tänkte jag ägna ett helt inlägg åt att berätta om hur det gick till när jag och pillret möttes. Först och främst vill jag klargöra att detta är en grej som fungerar för MIG efter att ha fått hjälp via sjukvården men om det finns någon mer som kan få hjälp med hemsk pms vill jag gärna berätta hur det kan gå till! Efter min senaste graviditet har min kropp spelat SÅ många spratt med mig. Det är som att de senaste årens gravid-/missfalls-/amnings-/förlossnings- karusell har gjort mina stackars hormoner helt bananas. Jag har ju, som ni vet, tappat SÅÅååÅå mycket hår, fick en sorts hudsjukdom, har sovit uselt och svettats kopiösa mängder i perioder. Allt blev liksom upp och ner för mig och det känns som att det tagit typ tills nu innan mycket lugnat ner sig. Eller så har jag bara vant mig? Håret är på väg ut igen, huden mår bra, jag sover bättre och svettningarna börjar kännas en gnutta mildare, så jag har hopp om livet! DÄREMOT drabbades jag av en vidrig pms som kom direkt efter min först mens gjorde entré i mitt liv igen, när Gry var tre månader. Mitt mående var inte superbra innan det heller men när min pms slog till var det som att jag ramlade ner i ett mörkt hål. Jag blev så jävla, jävla deppig dagarna före mens och dagen den kom var jag som ett vrak. Jag grät, jag skrek, jag bråkade, jag tvivlade, jag RASADE. Varje månad fasade jag inför den allra mörkaste dagen, som jag visste skulle komma snart igen. Att må så där uselt var för mig något helt nytt. Jag har varit så lyckligt lottad att jag aldrig någonsin, insåg jag då, ens varit i närheten av någon sorts depression och jag lider med alla som tvingas må så dåligt varje dag. Den tredje mensen tror jag det var, ringde jag kvinnokliniken. Med svullna, rödgråtna ögon stod jag i hallen och försökte söva Gry i vagnen, samtidigt som jag förklarade hur jävla dåligt jag mådde. Hur min pms tog över ALLT och vräkte sig över allt i sin väg. Sköterskan jag pratade med informerade mig då att jag kunde testa p-piller, som för många kan lindra pms. Det var inte ett alternativ för mig, då jag inte vill proppa i mig massa hormoner. Andra alternativet var att boka en tid hos en läkare för att få hjälp. Hoppet steg inom mig när jag hörde henne säga det men det sjönk snabbt när hon sedan sa att hon skulle boka en tid åt mig OM TRE MÅNADER! Jag ville skrika men snyftade i stället till. HUR skulle jag klara det här?! Jag hade då precis fått min mens och inför läkarbesöket krävdes det att jag skulle fylla i en humördagbok under två cykler och fick därför börja inför nästa mens. Humördagboken var egentligen bara ett papper med massa rutor. Jag fick skriva i de två värsta symptomen och sedan kryssa i varje dag vilken nivå de var på. Ganska snart såg jag att det ökade inför mensen, vilket inte direkt var överraskande. Jag kämpade mig igenom de kommande månaderna, en dag när mensen kom var Leif till och med tvungen att vara hemma från jobbet eftersom jag bara rasade. Till slut kom dagen när jag skulle få träffa läkaren och han var en så otroligt fin person. Jag pratade konstant i en halvtimme, han lyssnade, frågade bra frågor och lyssnade lite till. Vi kom fram till att jag inte var varken deprimerad eller utbränd, utan led av tillfällig depression, alltså en kraftig variant av pms. Han sa då att han tyckte att jag skulle testa ta en antidepressiv medicin dagarna mellan ägglossning och mensen. Först kände jag mig lite osäker, att börja äta antidepp kändes liksom så främmande. Läkaren berättade att just det här preparatet inte fungerar likadant om man äter det varje dag jämfört med om man tar det i förebyggande syfte vid pms. Det är liksom två helt olika typer av samma medicin. Jag kände ändå att jag inte hade något att förlora och plockade genast ut en ask med små, vita piller. Första veckan mådde jag SÅåÅåå dåligt, som att jag var gravid precis där i början. Trött, illamående och konstigt. Jag insåg ganska snart (efter tips av någon här på bloggen så klart!) att det är bättre att ta pillret på kvällen innan jag ska sova och att illamåendet endast brukar vara närvarande första månaden. Det stämde TACK OCH LOV! Nu har jag tagit mina älskade piller i flera månader och de har gjort underverk! Alla i min omgivning kan intyga om det också, hehe. Jag märker inte ens av att mensen är på ingång, jag har ibland lite mensvärk precis innan den kommer bara. Jag tar sista pillret första dagen av mensen och sen kan jag känna av en extra trötthet när preparatet går ur kroppen. Det är något jag tar med ro, för jag har inte varit nere i mörkret sedan läkaren skrev ut receptet. Älskar honom liiiite ska jag erkänna. Jag är så tacksam över att det fungerade så bra för mig och råder er alla som mår dåligt på grund av hormoner, pms, ägglossning, klimakteriet att be om hjälp. VI HAR RÄTT ATT FÅ HJÄLP. Vi ska inte bara behöva acceptera att vi ska må så jävla uselt bara för att vi är kvinnor och att det är NATURLIGT. Det är inte naturligt att ramla ner i avgrundsdjupa hål för att ens hormoner bråkar. Jag hoppas att det fortsätter forskas och satsas myYyyyYyycket mer på oss kvinnor och all jävla skit vi tvingas genomlida. Jag sörjer att min mamma tvingades stå och se sina tårar falla ner i diskvattnet när hon hade pms, utan att ens kunna förklara varför hon grät. Jag sörjer för alla kvinnor som lidit i det tysta, för att det ansetts fult att prata om "kvinnoproblem", såsom mens, pms och klimakteriet. Samtidigt är jag just nu så ini bomben lycklig för att jag fått hjälp och kan leva som en normalt fungerande person och förälder, oavsett om jag blöder eller inte. Hurra för att våga be om hjälp, våga berätta när man inte mår bra och för att det finns människor som bryr sig och älskar en både när det är ljust och mörkt.
