Först vill jag bara säga TACK för alla era fina kommentarer på Instragram och att ni delar med er om er själva. Direkt kändes min lilla Instagram-hörna mycket mer personlig och mysig. När vi ändå är personliga med varandra tänkte jag faktiskt fortsätta på den banan och berätta om något som är väldigt jobbigt och som många gånger i denna polerade Instagram-värld även känts otroligt ensam. Att bli gravid är ingenting att ta för givet men oftast ser det enkelt ut i flödet. Att som vi, förlora två små barn i magen efter 21 veckor och sedan försöka komma upp över ytan igen, är inte lätt och absolut inte när alla andra verkar ha det lyckligt och rosenskimrande. Det finns en särskild mall för människor, som jag tror att fler än jag desperat försöker passa in i men aldrig riktigt lyckas. Samma gäller för barn. Överallt har jag sedan jag blev förälder sett andra med barn i samma ålder lägga ut deras framsteg, på ett så självklart vis. För allt är ju självklart, så länge ens barn passar in i den snäva mall som finns. Men när ens barn inte passar in, inte beter sig som andra och man inte kan relatera till någon annan, varken irl eller på Instagram, då hamnar man i sin egna hjärna. Där inne har jag tragglat, funderat och analyserat de senaste åren. Vi har slängts mellan hopp och förtvivlan, försökt greppa efter halmstrån och gjort allt för att pressa in vår älskade, älskade Åke i barnmallen. Men vi har inte lyckats och ensamheten har växt till en enorm boll av oro som ständigt sitter på min nacke och tynger mig. Det har varit många vakna nätter av tankar, drömmar där Åke är "normal" och sedan dagar där jag insett att han är normal, för oss. Det jag vill säga med denna vägg av text är att vi igår tog första steget (efter många andra jobbiga steg) mot att hjälpa Åke och oss att få alla verktyg och all kunskap vi kan, för att låta honom fortsätta blomma och vara precis den underbara lilla person han är. Med detta sagt hoppas jag att många av er kan förstå mer av min stress den senaste tiden och varför jag i många fall undvikit att svara på frågor om Åke. Dels för att jag inte VET vad jag ska svara och dels för att både Leif och jag har behövt få tillräckligt tid för att inse att vi behöver hjälp. Jag vill inte att någon mer ska behöva känna sig lika ensam som jag gjort och jag vill inte att det ska vara konstigt att varken som vuxen eller barn inte vara som alla andra. Jag är stolt över att vara förälder till ett barn som följer sin egna, unika kurva och jag ser fram emot att få fortsätta följa honom på hans krokiga och underbara väg genom livet. Som jag brukar tänka, Åke är inte riktigt som alla andra barn men inget annat barn är som Åke!
