Nu är det snart tre månader sedan jag bloggade och ni ska veta att jag tänkt på er mycket. Jag har tänkt flera gånger att jag ska sätta mig ner och skriva till er men det har inte känts rätt i magen. Som ni vet har jag svårt för att låtsas och att alltid visa en putsad fasad och i detta fall har det känts fel att blogga som vanligt när ingenting egentligen är det. För tre månader sedan hade ingenting hänt, egentligen. Inte utåt sett och det hade inte heller riktigt klickat till i min hjärna heller. Däremot sa min envisa magkänsla att jag skulle låta datorn vila, fastän jag inte förstod varför. När saker till slut började falla på plats i min hjärna blev så mycket annat så tydligt. Varför jag mått extra dåligt på sistone, svettat mig genom nätterna och knappt kunnat sova. Varför jag inte sett fram emot saker på samma sätt som jag tidigare gjort och varför jag inte känt samma energi som innan. Det är som att hjärnan ofta försöker skydda en, att den som en försvarsmekanism inte ens snuddar vid det riktiga problemet. I stället försöker den fixa saker omkring, hitta på anledningar och undanflykter. Den ser till att allt utåt sett är exakt som vanligt, att den vanliga fasaden upprätthålls och att vardagen lunkar på. Till slut är det som att man testat alla hjärnans försvarsmekanismer till max och det enda som kvarstår är att ta ett djupt andetag och stirra det egentliga problemet rätt i ögonen. Det är inte kul. Det är inte lätt. Det är inte alls vad man vill. Men man måste. Man måste inse att man kämpat i det tysta en lång tid, både ensam och tillsammans. Man har stångat sig blodig utan att någon utanför märkt något, för det har man ju inte själv heller gjort. Man måste inse att det kanske inte ska vara en kamp resten av livet och att ge upp, som många så hemskt kallar det, oftast kan vara både läskigare och svårare än att kämpa vidare i blindo. Jag talar bara för mig själv nu så klart, eftersom det här är min blogg och mina tankars plats. Däremot har jag aldrig någonsin skrivit något känsligt som handlar om någon annan än mig själv utan den andre partens godkännande och detta gäller så klart även i detta fall. Leif är den andra parten och det har han varit i snart 13 år. Han är den bästa person jag någonsin kunnat dela så många år med och han är den enda jag någonsin velat ha barn tillsammans med. Han har min allra största respekt och jag har hans. Han är en enorm del av mitt liv och kommer alltid att vara det. För två veckor sedan tog vi beslutet att vi ska separera. Vi är allra bästa vänner och överens i vårt beslut. Vi är båda så klart väldigt besvikna men samtidigt lättade. I två veckor har jag sovit så otroligt gott på nätterna. Jag har kunnat se tillbaka på den senaste tiden och få så många svar som jag inte såg då. Jag har sett mina problem och mina styrkor. Jag har insett hur mycket vi har kämpat och delvis hur allt kunnat bli så här. Hur allt kommer att bli i framtiden är helt ovisst, förutom att Leif kommer att bo kvar i huset. Huset som vi köpte och tänkte att vi behövde för att bli lyckligare. Det är ingenting någon av oss ångrar, vi båda älskar huset djupt men det var inte ett hus vi behövde för att laga det som behövde lagas. Jag kommer inte gå in mer på orsaker, det känns för privat eftersom det ju handlar om så många, men vi tänker lösa det här på det bästa sätt vi någonsin kan. Därför ber jag er ha respekt för vårt beslut och hålla en god ton. Allt vi behöver är kärlek, pepp och stöd! På tal om framtiden, så vet jag inte hur bloggen ska se ut. Skulle den klara att byta bana med mig och hänga med i mitt nya, något osäkra liv? Jag tror att få skriva av mig skulle göra mig enormt gott och jag vet att här finns det kloka människor som lyssnar och förstår. Därför har jag en förhoppning att den ska få leva kvar och fortsätta visa mitt liv och hur det kommer se ut vet jag absolut ingenting om. Däremot är jag rätt spänd på att ta reda på det! Tack för att ni finns och hör av er, fastän det varit ekande tomt här så länge. Tack för att ni skriver att ni saknar mig, oroar er för mig och bryr er om mig. Nu ser vi vad framtiden har att erbjuda!
